Minnen och hågkomster från ordenstidningen GG 1966.

 

GG(Glada Gänget) är ett ordenssällskap som bildades 1932,främst för artister och skådespelare.

B.l.a. ingick artister som Gösta Bernhard,Bertil Boo,Leopold Friedman.

 

Carl Jularbo har lämnat oss.

Ännu en länk har brustit i vår syskonkedja då Carl Jularbo drog sitt sista andetag den 14 februari 1966. Hans musik har tystnat för alltid, hans spelmansliv är tillända, men hans melodier kommer att leva i generationer….. kanske alltid.Calle Jularbo är legendarisk genom sina många spelmansår i Sverige, grannländerna och även Amerika och hans över 600 melodier spelas över hela världen genom grammofonbolagens försorg.Vi systrar och bröder är tacksamma för att han i vårt GG varit en glädjekälla med sin mångfald av glada låtar.

Nu är han borta, men vi kommer att minnas hans vänsälla väsen, hans charm och hans goda hjärta som värmde alla oss som hade förmånen att komma i beröring med honom,Ordenssällskapet GG känner saknaden av en verklig broder och deltager i den stora sorgen som i första hand drabbar hans familj.

G.W.

 

Nacka kyrka var fylld till sista plats när broder Carl Jularbo jordfästes den 19 februari . Bland den stora skara vänner och korporationer var även ett trettiotal systrar och bröder i GG för att knyta syskonkedjan kring stoftet som vår sista hälsning.

 

Minnen och hågkomster.

När Olle Spelman bärs till graven i Dan Anderssons dikt säger fyra svarta män att Olle var underlig och ensam och ofta led han brist på husrum och bröd, men att det var en konung och en drömmare som dött.

Calle Jularbo var varken underlig eller ensam, tvärtom. När en våra veckotidningar för ett par år sedan lät oss rösta på Sveriges populäraste Calle, gick segern med stor marginal till Jularbo, som klart distanserade såväl kronprinsen och Karl-Gerhard som alla de andra. Någon brist på mat led han inte heller. Om inte annat så sände svenska och norska folken troget år efter år älgstekar och halva rådjur, rökta ålar i parti, lådor med färska ägg, fårbogar, pitepalt, fläsk, konjak och whisky och annat livets nödtorft. Sally hade alltid fullt i frysarna. Dessutom kom regelbundet som en klocka en låda kräftor från Värmland när de blev lovliga. Utvalda djur, mestadels av kvinnligt kön, såsom humrar att skåda. Och Sally har många gånger beklagat att hon inte på villkors vis kan få kan få plats att visa de otaliga brickor, skålar och träfat, utskurna gubbar och alla andra minnen som Calle fått. En del har hon framme. Resten har hon i källaren. Halva källaren full säger hon. Den Jularboska källaren är stor.Calle såg äldre ut när han var yngre och han har alltid varit folkets man, sa vår vördade stormandarin nyligenJa, Calle blev faktiskt inte märkbart äldre med åren. Det var en till utseendet mycket mogen man som redan 1926 satt och spelade solo i Operakällarens matsal bland blåblodigt folk i stora toaletter och blixtrande monoklar. Dittillsvarande dragspelaren Karl Karlsson bytte namn och titel det året, annonserades som Carl C:son Jularbo, harmonikakonstnär, blev naturligtvis en en stor framgång för källarmästare Steinwall och den genom tiderna veterligt ende solodragspelaren på denna förfinade lokal.

Han gjorde succés och var populär på enklare ställen också. För en del år sedan, medan Sally fungerade som turnéledare, skulle man spela i Malåträsk, långt uppe i Lappland. När hon kom dit på speldagens middag för att kontrollera att allt var i ordning befanns konsertsalen vara tom så när som på en ensam mycket åldrig gumma på en bänk. Ingen ansvarig syntes till. Sally försökte få något besked av gumman. Gumman var ytterst avvisande och ville inte bevärdiga Sally med ett enda ord men nedlät sig slutligen till gest mot en halvt osynlig dörr i fonden. Innanför dörren hittades ett par representanter för arrangörerna. Gumman befanns vara svärmor till en av dem och hade trots sina över 80 år suttit fullt påklädd på sin bänk sedan före åtta på morgonen. När gumman fått höra att Calle skulle komma till Malåträsk hade hon bestämt att hon skulle hämtas i god tid i sin stuga tio mil därifrån. När Calle kom berättade Sally det hela. Calle pratade en stund med gumman, som efteråt sade sig nöjd, kunde åka hem och dö eftersom hon nu fått förverkliga sitt livs dröm, att få ta Calle Jularbo i hand.

 

Dragspelskung var Calle sedan många år. Redan 1911 blev han mästare och när han 1963 fyllde 70 år, utnämndes han till dragspelarnas kejsare av Expressen över ett uppslag. Kejsartiteln delade han alltså med konungarnas konung i Addis Abbeba.

 

 

Den som kände Calle ytligt trodde gärna att han var en typisk turnémusiker vars främsta drag var att han kunde berätta roliga historier. Han kunde otaliga historier och hittade alltid en anknytning till någon av dem.Människan Calle Jularbo var en helt annan man. Historierna och guldet i salongen i Storängen var bara utanverk. Jag kände honom som vänlig, givmild och beläst. Han tyckte illa om statskyrkan och ännu sämre om frimicklar, men var mycket god vän med ett par präster. Han hade all rätt att yvas över sina framgångar, men var aldrig på minsta sätt dryg, utan egentligen blyg inför andra. Visst såg han ut som pressen sa , som en lord med briljant på lillfingret och kokett mustasch. Som en distingerad man med ställning i samhället. Han var hederspolis och medlem i Lions. Men privat var han den gode familjefadern som in i det sista strävade för sin hustru och sina barn. När han var ledig kopplade han av med att lägga patiens (litet) lösa korsord (mycket) och läsa böcker (mest) En präst har sagt att Calle när som helst skulle kunna ta examen i bibelkunskap. Och han sjöng alltid med i psalmer utan att behöva ta till boken. De många böcker han hade på övervåningen hade han läst. Sally fick en gång tag i någon svårläst ryss och beklagade sig för Calle över att hon trots flitig och eftertänksam läsning just inte förstått så mycket. ”Njää sade Calle, det är nog inte så märkvärdigt, för jag måste läsa den tre gånger innan jag förstod den ordentligt.

 

Själv är jag alldeles särskilt tacksam mot Calle för två saker. Han var gudfar åt min 11-åring och vår 6-åring döptes i det Jularboska hemmet. Det finns en alldeles utomordentlig bild från dopet i årets julbok från Stockholms stift.

Min hustru och jag och mina barn är mycket, mycket ledsna över att Calle gått bort.

 

C.-E..Ö.